Malins dikt
Minnena med dig är många
Du är och förblir min älskade syster och vän
Den gång när även jag tar farväl
då ska jag leta och finna din själ



Griftetal
Jag tror att vi alla delar känslan av overklighet i vetskapen om att Emma inte längre finns här hos oss. Emma som var livet själv. Den glada, färgstarka, positiva, solstrålen. Som var fylld av hopp och framtid.

Vi som finns här idag kände Emma på olika sätt och ifrån olika sammanhang. Ni hennes familj som stod hennes så nära. Det var hem till er hon kom sin sista kväll i livet. – Jag vet hur mycket hon uppskattade att ha er runt omkring sig. Som stöd, men också att hon uppskattade att få komma till Häggeby och vila. För Emma var aktiv. Det var mycket som hon gjorde och mycket som hon ville hinna med.

All Släkt och alla vänner. Från skoltiden, friidrotten, cirkusen, kyrkan, och så klart från andra ställen. Det kan vi läsa både på facebook och på den minnessida som är skapad till Emma. Emma har berört oss alla med sitt smittande skratt. Sin förmåga att sprida glädje omkring sig. Hennes sätt att lyssna och diskutera. Hennes sätt att bry sig. Det som var viktigt för Emma var, miljö, jämlikhet och rättvisa, något som hänger ihop med hennes omtänksamhet och kärleksfullhet. Och envisheten; Att vilja driva viktiga frågor. Hon var ambitiös i det hon gjorde och hon var givmild.

En sådan här dag och den tid som har varit från det att Emma dog bär vi på mycket sorg och saknad. Det är många frågor som saknar svar. Och många minnen som kommer fram. Och vi alla här bär på minnen av Emma – och genom våra minnen så kommer hon alltid att finnas hos oss. Ofta kommer vi bli påminda om henne. Det kan vara en viss situation, eller kanske då vi hör en låt som Emma tyckte om, när vi ser ett kort på henne, eller kort som hon har tagit. När vi ser roliga färgstarka kläder, som gärna är hemsydda. Eller när vi ser på personliga presenter som Emma har gjort. Ja det finns mycket som kommer att påminna oss om henne. Och mycket som kommer att leva kvar. Ibland kommer det att skölja över oss som en stor sorg och saknad – ibland med ett igenkännande leende när vi tänker: det där var Emma.

Emma tyckte om att vara tillsammans med andra. Hon var kramgo, och hon tyckte om att spela spel, hon var lekfull, det tror jag många av oss har fått uppleva.

Hon var sällskapssjuk och social. Familjen, släkten, vännerna var viktiga för henne – Och just nu tror jag att det är viktigt att vi får vara tillsammans. Tillsammans med varandra får vi dela det vi känner och våra minnen. Vi behöver varandra. Och i en sån här stund så behöver vi varandra än mer…Och samtidigt så har Emmas död påmint oss alla om hur skört livet är och hur det helt plötsligt, utan förvarning kan ta slut. Därför måste vi vara rädda om varandra för vi vet inte hur länge vi har varandra.

Emma var oftast glad och hon levde livet fullt ut, trots att hennes liv här bland oss blev alldeles för kort – och vi har mycket att lära av henne. Av hennes optimism, hennes engagemang och hennes livsglädje.

Tillsammans med varandra skulle vi kunna göra en gigantisk lista över allt det som Emma har gjort och tyckte om att göra. Men Emma var ju så mycket mer än det hon gjorde. Emma var och är Emma! Och när vi ska sätta ord på den kärlek vi känner till henne då räcker inte orden till. De är för fattiga för att beskriva det som känns här inne. Och det ska vi vara rädda om och bära med oss.

Det finns mycket i livet som är gåtfullt. Så mycket som vi inte kan förstå. Frågor som vi aldrig kommer att få svar på. Det är en del i att vara människa. 1:a korintierbrevet. ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild, då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”

Vi kommer en dag att se klart, ansikte mot ansikte, i det eviga livet. Men här och nu får vi som är kvar fortsätta att sprida den kärlek som Emma spred. Kärleken var viktig för henne. Och hon sa någon gång till mig: - Kan man inte säga att Gud och kärlek är två namn på samma sak? Och visst kan man göra det. Kärleken kan aldrig dö. Den kärlek som Emma gav och den kärlek som vi känner, den finns kvar.

För fyra år sedan döptes Emma i Tunabergskyrkan i Uppsala. Hon fick då det här dopljuset. Det är ett ljus som brinner i både liv och död och som aldrig kommer att slockna. Någon månad senare konfirmerades hon. Och i konfirmationsgudstjänsten sa hon de här orden tillsammans med de andra konfirmanderna: Som jag önskar kan få ge oss tröst idag.

”detta är den tro som vi är döpta till
I den får vi leva och dö
För att uppstå till evigt liv”

Den kristna tron talar om döden inte som slutet utan som början på ett evigt liv. Ett liv där vi får möta varandra igen och Gud ansikte mot ansikte. När vi nu tar avsked av Emma här, så tar kärlekens Gud henne i sina händer och bär henne till det liv som aldrig kan dö.

Präst Anna Lundgren



Sång till Emma (efter minnesstunden)
I sorgens täta dimma och obarmhärtiga mörker
Blir frågorna vi bär på tomma utan svar.
Det sköna vackra livet är betäckt av en slöja
När du hos oss inte är kvar.

När saknadens kyla blir till is i vårt hjärta
Och tårarna till floder av längtan till dig.
Vi håller om varandra – Det är allt vi har.
När du hos oss inte är kvar.

Du sprudlade av glädje, du underbara älskade
Vår framtid känns borta – vi vandrar utan dig
Du gav oss så mycket – ditt skratt klingar ännu.
Men du är hos oss inte kvar

Det finns ett ljus i mörkret, i minnet utav dig
I liv och död tillsammans – Guds löfte hoppet är.
När tillvaron har rasat – vi tänder ditt ljus.
Vi vill tro att du lever hos Gud.

Präst Anna Lundgren