Skildring av August Qvennerstedt




Min fader var född här i socknen på gården Åcke. Då han togs in till Växjö skola och fortsatte på dess gymnasium, var det naturligtvis (från början) meningen att han skulle bli präst, men det blev han icke till att börja med, utan blev istället knekt och fänrik vid Hallands roteringsbataljon. Förmodligen var det Carl Johans korande till svensk kronprins, som befäste honom häri, fastän han uppges ha inträtt där redan 1808. Så blev han 1811 student i Lund och samma år officer i armén samt tjänstgjorde under 1813 och 1814 års fälttåg. Återgick till studierna och promoverades till Fil. Dr. av Es. Tegnér 1820. Bodde sedan en tid i Växjö med informatiorplats., vilket fick sin betydelse för honom, enär en gren av ätten Lilliecreutz då var bosatt där. Blev 1828 prästvigd och Reg.-pastor vid Kronobergs regemente. På den s.k. meritförteckningen är nu endast att tillägga: kyrkoherdebefattningen 1853 samt Carl XIV Johansmedaljen och Vasaorden, för vilka jag ej minns några årtal.



Min fader var alltjämt i sitt uppträdande spänstig och rak sedan knekttiden och hade vidare den egenskap, som ibland kunde verka obekvämt, att man fick veta sanningen av honom. För praktiska yrken hade han föga fallenhet och prästgården var alltid utarrenderad. Vid tiondeupptagning o.d. infann sig alltid en av husets vänner bland allmogen. Upptagning av offer var honom en plåga, som han dock ej fick undandraga sig. Med sitt regemente gjorde han kommenderingar, tex 1848 till Skåne, då han marscherade hela vägen, fastän han kunnat få åka. Han kom till Lund och iakttogs här av fäktmästaren, sedermera överste G. Nyblaeus, som till en min morbroder yttrade: det var märkvärdigt! Hade det ej varit en präst, skulle jag trott att det varit en lärjunge af P.H.Ling. Det stämmer i alla fall, svarade denne. Det är min svåger och jag vet, att det förhåller sig så - det var under Lings Lundatid. År 1850 gjorde han kommenderingen till Schleswig, där han hade ett intermesso, efter hänvisning av en svensk regementskamrat, med en rysk präst, som han till en början sökte tilltala på två moderna språk och slutligen tillgrep latin mn utan något resultat.



Medan han ännu satt kvar i Sköldstad som komminister, sökte han och provade till Svartorps regala pastorat och fick efter vad man sagt enhällig kallelse, men fick alls inte platsen utan den fick en skolmagister eller rektor från Växjö. Det ansågs för en motgång. I all tysthet fick jag tidigt nog den föreställningen att det alls inte var en sådan, ty Svartorp ligger i Tveta härad en mil öster om Jönköping och en förflyttning dit hade ryckt oss ur alla vanda förhållanden och flyttat oss in i obekanta.



Åt böckerna lågo eljest min faders böjelser. Utom teologin, varmed han också sysslade och klassikerna som han alsrig helt övergav, var det huvudsakligen historia och s.k. länder- och völkerkunde som han gärna läste och han inköpte böcker, över vad de små inkomsterna tålde. Hans svågrar sade stundom så; de hade en viss rättighet till det, ty de hjälpte mer än en gång hans söner. Och så var han ivrig botanist alltsedan Lundavistelsen med Elias Fries. Min zoologiska fallenhet kunde han alltså ej riktigt gilla.
"Fåglarna flyga sin kos, de andra springa; blommorna stå stilla och vänta", sade han mer än en gång. Han var rädd om sina blommor, inne och ute. Under hans fönster på kyrkoherdebostället växte en Symfytum officinale som han skyddade. Här i Lund har jag på egen jord återfunnit den och skyddar den där. Vad som i hemmet gjordes till försköning och vinnande av ökad trevnad därtill var min moder, förstås, den verkande kraften. Hon hade ett livligt skönhetssinne och allt som kunde göra oss glädje var henne en glädje. Och för det praktiska nitet vittnade de till blekning utlagda vävarna.



Under mitt exercerande för andra året beväring (1860), då jag hade ett tält på Tegnérsplatsen och min exercis på Lundagård kom en dag en sorglig underrättelse genom komministern däruppe C.P.Borg. Den 20 Maj jade min fader till utseendet frisk och rask förrättat gudstjänsten på heden; den 24 gick han bort efter blott ett par dagars sjukdom. Han var då något över 76 år gammal. "Det är ej så lätt att dö", lär han ha svarat sin prästerlige medhjälpare, då denne frågade efter hans tillstånd. Han insåg alltså genast vad det nu var fråga om. Vi skyndade hem till begravningen som förrättades i Hjortsberga av hans gamle vän i Rydaholm C.E. Bexell. Där vilar han ensam vid kyrkan, ty hemmet var genom hans bortgång, som där betytt så mycket, vordet tommare och min mor flyttade följande vår in till Växjö, fast nådåret ej än var slut. Senare uppåt landet, där en äldre broder hade anställning vid Lenna bruk i Uppland, och nu gerna önskade få henne till förestånderska för sitt hus.



Sammanställning gjord av Linus Blomlöf 2015-11-07 utifrån boken "Från Smålands och Ölands gamla prästhem" utgiven av Hilding Pleijel och Vilhelm Bexell 1925.